Den Gudomliga Veritas Caritas

Det var en gång en liten flicka som hette Veritas Caritas. Hon var den gladaste och lyckligaste varelse på denna jord, för hon visste ingenting annat än sanningens kärlek och därför var hon fri som en liten fågel fenix, fri att flyga vart på jorden hon ville, fri att skratta, fri att leva, fri att älska. Det enda hon såg i världen var det vackra och levande. I hennes värld fanns inga krig, inga sjukdomar, inget hat, ingen smärta, ingen ondska.
Men människorna var rädda för lilla Veritas, för i hennes närhet kunde de inte ljuga. De såg in i hennes vackra små stjärn ögon och sa precis som det var, varenda gång de samtalade med henne. Samvetet förtärde dem i hennes närhet, och skammen blev överväldigande.
Varför dödade du?
Varför var du otrogen?
Varför våldtog du?
Varför fuskade du?
Varför ljuger du?
Varför talar du illa om andra?
Varför misshandlade du?
Varför förskingrar du?
Varför är du girig?
Varför stjäl du?
Det var miljontals onda frågor som surrade i människornas inre, och de sökte sin flykt överallt. Så de började hata den lilla flickan. De hade ännu inte förstått att hon var deras egna sanna tankar, när de barriärerna hade skalats bort. Samvetet förtärde dem i Veritas närhet, och de kände skam. De kunde inte fly från sig själva när hon befann sig i deras närhet. Människorna visste inte var de skulle ta vägen längre. De försökte köpa hennes tystnad med guld, diamanter, obligationer och ädelstenar. Men hennes ljuva stämma kunde inte tystas. Det var en gudomlig melodi, som stod över allt det materiella. De hade ännu inte insett, att från sitt samvete kan man inte fly. Hon var erkännandet, hon var ärligheten, hon var livet. De avskydde henne mer och mer. De försökte förtrycka henne genom att spotta på henne, förtala henne, trycka ner henne. Men det gjorde henne bara starkare och mer fulländad, och dem svagare och svagare. Människorna bad till Gud, som var samvetet. Vad ska vi göra, frågade de. Vi kan inte leva med henne.’Döda henne’, sade Gud. Och människorna försökte döda den lilla flickan. Men det gick inte. För hon var ju ingen människa, hon var dem, i sin allra renaste form. Så de dödade varandra istället. Och det var först då, de blev fria. Det var först då de insåg sanningen om livet, att det är möjligt att ljuga för alla andra utom sig själv. Tillsammans dansade de i en gudomlig melodi, i kärlekens sanning att alla levande människor är ovärderligt älskade av någon. Alla var förlåtna, lyckliga och levande.