Fria Feminister

Stereotyper. Feminister är fula, bittra, arga och kan inte få orgasm. Vem i hela världen har bestämt det? Är det inte så att den som sa det, var det? Men nuförtiden ska allt vara så hemligt, oändligt och anonymt att man inte vet vem som säger vad, det bara sägs. Någon hittar på något, sen är det tydligen så. Oh, heliga enfald. Att vi är så lätta att luras. Vi lever i en tid där våra politiska åsikter ska hållas hemliga, trots det är så viktigt att ha en egen åsikt och vi får inte försöka påverka varandras fria individualitet för mycket. Är det bättre att ljuga och vara oärlig än att stå får det man tycker och tror på? Ibland verkar det nästan så, om man ska tro massmedia. Men det är kanske massmedia som ljuger. Undrar vad som skulle hända om alla människor i hela världen började att tala sanning. Intressant. Men människorna skulle kanske bli ledsna då. Advokaterna skulle bli utan arbete, rättegångar bli meningslösa. Alla skyldiga erkänner. Det går att ljuga för vems om helst, utom sig själv. Så det är lika bra att låta bli. Förhållande baserade på lögner blir rätt meningslösa.
Det verkar som om det bara är politikerna och makthavarna som vågar sätta ett ansikte bakom sina ideologier. Människorna, den hungriga och styrande massan, så stora men samtidigt så små, vi som inte har så mycket mer än vår rösträtt att slåss med, verkar vara så rädda. Rädda för varandra, rädda för konsekvenserna av våra handlingar, rädda för att vara för mycket, för lite, otillräckliga, okunniga, barnsliga, sjuka, svaga, utsatta, hånade, förlöjligade osv. Så vi gömmer oss bakom varandra, stjäl varandras ord och idéer, skriver anonymt, skyller ifrån oss, projicerar, anklagar, hittar på. Eller bara håller med, följer strömmen, ledarna, de starka. Förlöjligar och trycker ner varandra. Ibland brukar jag undra, hur långt kommer vi med det? Tänk om alla bara skulle sluta, och bara vara, duga precis som de är. Fina, verkliga, ärliga. Kanske just för att vi människor har svårt för att acceptera varandra utan skyddsbarriärer, utan avundsjuka, utan förtryck, utan okunnighet så är det så att några få med mycket makt styr nästan allt. Och samarbetet försvinner, vi blir inte mer än sandkorn med stora ord och stora drömmar om ett bättre liv.
Jag har ett visst medvetande om att pengar är viktigt. Men samtidigt precis lika oviktigt. En människa som förlorat alla sina älskade, tror du att han eller hon blir lyckligare av alla livsförsäkringspengarna? Ändå mördar folk för pengar. Stjäl, rånar, luras. Det är det som är så sorgligt. Det är inte pengarna som fördärvar sinnet, det är girigheten. Livet kan inte köpas. Så hela konsumeringshysterin är en bluff. Våra synder blir inte förlåtna för att vi har en massa miljoner på banken. Luften vi andas blir inte renare ju mer vi konsumerar, snarare tvärtom. Feministerna kanske inte får mer pengar, eftersom de eldar upp dem. Men å andra sidan kanske de blir det enda, första och unika parti i hela världen som inte kan köpas. Fria feminister, istället för giriga pengapolitiker. Moderaterna och högern verkar tro att rösterna kan köpas, om man ska tro nyhetssändningarna. Men det blev faktiskt inte så mycket bättre. Jag önskar att det fanns ett politiskt parti som kunde ge lycka och trygghet till människorna. Som prioriterar det som är verkligt i livet. Fast då behövs en ordentlig definition av vad som är verkligt, och verkligheten kan se olika ut för olika individer. För mig är det kunskap, hälsa, frihet, kärlek, jämställdhet, naturen och planeten Tellus. Men det är väl bara den egna individen som kan skapa en sådan tillvaro. Jag är ansvarig för mitt eget liv, mina handlingar och mitt välbefinnande. Jag väljer vad jag vill tro på och inte tro på, inte någon annan. För mig är det frihet.
Förstår inte varför alla hackar på feminism. Det är en vacker ideologi, att alla är lika värda och ska behandlas rättvist och med respekt. Det är det minsta och mest simpla som vi människor kan ge varandra, men ändå så oerhört värdefullt. Vi behöver inte klanka ner på varandra, eller göra oss själva och andra till objekt, det gäller både män och kvinnor. Vi behöver inte ta åt oss äran för andras idéer, utan kan istället lyfta fram den som kom upp med originalet. Vi kan lyssna och uppmuntra varandra med respekt och ärlighet, istället för med förlöjligande och lögner. Vi kan ge varandra utrymme att vara som vi är, annorlunda, likadana, smarta, dumma, fula, snygga utan att döma varandra för det yttre som faktiskt inte betyder så mycket. När du minns en människa som spelat en roll i ditt liv, minns du henne/honom då för utseendets skull, eller för hur de fick dig att känna, vad ni hade att prata om, det ni delade i samförstånd? Jag skulle tro det senare, men jag kan ju bara utgå från mig själv. Men världen är så enkelriktad. Vi fastnar så lätt i tron på att vår egen väg är den enda rätta, istället för att vara vidsynta och tänka utan för ramarna, samarbeta och hjälpa varandra till en bättre tillvaro.
Jag hatar att bli diskriminerad. Det handlar inte om pengarna, att jag ska ha lika lön för lika arbete. Det kan jag ordna om jag bara vill, genom att fortsätta göra mitt bästa, utbilda mig, fortsätta kämpa. Men jag avskyr att känna mig mindre värd för den jag är, att förväntas vara tyst och ta emot, stå vid sidan om och se hur andra som är mer handlingskraftiga än jag tar det jag har skapat och gör det till sitt. Då känner jag mig osäker och otillräcklig och får mig att tvivla på mig själv. När jag väl tar mod till mig till att säga ifrån, ja då blir jag förlöjligad och ännu mer nertryckt. Jag vill inte gå genom livet och ha den känslan. Alla bara tjatar om löner och lönediskriminering, trots att det är det som är enklast att förändra genom att helt enkelt jobba bättre istället för att hela tiden jämföra sig med andra. Pengar finns det gott om i vår värld, det är inte det som bestämmer vad vi är för människor trots att så många verkar hjärntvättade till att tro det. Det är känslan av att vara mindre värd som är den jobbiga, för jag tror att den får oss att tvivla på vår egen styrka, får oss att känna oss svaga och odugliga, hela tiden. Det är något som en människa, oavsett kön, bär med sig hela livet. Det är det som är de sorgliga konsekvenserna av förtryck, och det borde inte få finnas i världen.
De flesta intelligenta individerna har fattat att pengar inte kan köpa lycka. Se på djuren. De har inte några stålar och verkar trivas rätt bra på jorden ändå. De bara existerar. Så det här med lika löner börjar bli tjatigt. Faktiskt är det så att ingångslönerna för det mesta är de samma, det är löneutvecklingarna som inte är riktigt samma för män och kvinnor. Men ingen ska behöva känna sig förnedrad, dominerad och förtryckt för den de är. Feminister är inte fula, bittra och arga. Bara trötta, tror jag. Inte bara på lönediskriminering och förtryck från männen. Utan för att det är så lätt idag att få stora grupper av människor att känna sig ännu svagare och mindre värda. Det blir den barnsliga attityden ”Du gjorde något dumt mot mig, och nu ska göra något dumt mot dig”. Hur långt kommer vi med den inställningen, egentligen?