Militärmakt, Religionmakt och Sexualitetens makt

Ignorance is bliss. Det jag inte vet om verkligheten kan inte skada mitt sinne. Jag är inte bitter längre. Inte på honom, min stora kärlek. Han som gjorde mig så förvirrad. Jag var så väldigt naiv. Förblindad av kärlek. Jag saknar inte honom längre. Jag oroar mig inte längre för hans liv, eller mitt eget. Vi var ganska synkroniserade, och pratade och skrattade mycket. Men han var inte snäll, alla gånger. Bet mig hårt i bröstvårtan, och släppte inte trots att mina ögon tårades och bröstkörteln höll på att gå sönder. Hade sex med mig när jag sov, utan att jag märkte det. Det var väl trevligt med drömmande sex, men jag vet inte vems fel det var. Tog stryptag kring min hals och sa att han skulle döda mig. Sen ringde han och sa att han alltid skulle älska mig. Visst, sa jag. Och jag bara älskade honom, ändå. Oroade mig för hans säkerhet. Trodde att han skulle komma tillbaka till mig, trots att han ignorerade mig och mina samtal, som jag ringde i min förvirring över tillvaron Lilla, dumma flicka. Jag hatar mig själv för att jag gått alla dessa år och trott att allt var mitt fel. Psykopater är väldigt manipulativa, och bra på att få andra att känna skuld, skam och otillräcklighet. Det var mitt fel att han körde berusad och hamnade i en bilolycka, trots att vi inte ens kände varandra vid den tidpunkten. Den var mitt fel att hans bil blev bortbogserad. Det var mitt fel att hans jävla soldatvänner förföljde mig efteråt. Militären hjärntvättar. Hjärntvättar unga män till att tro att alla konflikter ska lösas med hämnd, mord, vapen, krig, död och tortyr. Jag kan inte tro att det är så roligt att bli lemlästad, eller sprängd i luften, eller skjuten, eller dödad av napalm. Jag är rädd för kärnvapen. För att de finns. Einstein sa att det fjärde världskriget kommer att utkämpas med stenar och käppar. För att vi kommer att vara blinda, kanske. Förstörda. Fyllda med blodcancer, precis som offren efter Hiroshima och Nagasaki. Döda. Så kan vi krypa, ligga, stå, försöka ta livet av varandra i helvetet. Om nazisterna kan förneka judeutrotningen, så kan Amerikanarna förneka atombombningarna. De kanske inte är medvetna, det är inte så lätt att finna i deras historia. Dessutom glorifieras hemskheter, idealiseras och blir kallade hjältedåd. Efter 11 september, sprängningen av World Trade Center, sa jag att världen var arg på USA. Och till svar fick jag ’Varför? För att vi räddade världen från Hitler?’. American Hero, vilken ful dröm. Jag gick till jobbet på resebyrån som vanligt, tittade aldrig på nyheterna. Tänkte inte att det var ovanligt tomt på gatorna och på bussen på väg till kontoret. Kom in, och alla var i uppror, tv apparater överallt. Vad har hänt, frågade jag. Och min vän ’De bombar oss. De har sprängt World Trade Center’. Vad är det, frågade jag, naiv som en oskyldig barnunge. Sen såg jag hemskheterna på tv, jag med. Alla var oroliga, rädda. Vapen och telefoni industrin blomstrade. Paranoia. Sen blev det bara värre och värre. Den ena katastrofen efter varandra. Tar det aldrig slut, hemskheterna? Varför ska det vara så svårt för det vackra i livet att ta plats? This is hell, sa pappa. Kan inte låta bli att undra om han hade rätt. Den sanna befrielsen kommer kanske med döden. Även den sanna sorgen. Först när någon man älskar dött, inser man att lycka är inte i pengar, ägodelar eller det som köpas kan. Och då blir kapitalismens konsumerande ganska meningslös. Får lust att bojkotta julen. Meningen med livet blir kärlek, längtan, glädje och liv. Ett kilo pärlor, hellre än ett kilo diamanter. Föredrar ett kilo kol, för vilka vackra målningar och ord som kan skapas av vanlig blyerts. Oändliga, oförstörbara, äkta, eviga, sanna. Mina egna, inte stulna. Fotosyntesen, den fina. Att ärligt kunna säga, jag vill heller ha en lotusblomma än en lotusbil. Jag vill inte slåss, jag vill kramas och pussas. Jag vill inte ha mer, bara tillräckligt för att leva. Jag skulle inte byta dig, som jag älskar/älskade för 40 biljoner dollar. För jag skulle inte kunna leva med mig själv i den vetskapen att jag valt pengarna framför livet. Girighet, som den förstör. Kan ju inte ta med sig pengarna i livet efter detta ändå. Så varför vill vi hela tiden ha mer? Lagom är bra, med måtta, tillräckligt. Det går inte att köpa kärlek, inte sann kärlek, inte sån som är livsförändrande, av betydelse, med mening. Som moderskärlek. Eller faders. Jag älskar inte Gud, eller Jesus. Tror mest att Gud är blir vad man gör det till, samvetets röst som ska lära mänskligheten vad som är rätt eller fel. Och Jesus, symbolen för förlåtelse, kärleken, förståelsen, insikten att vi inte längre behöver döma varandra eller hata varandra eller vara avundsjuka. Inse, att någon annans framgång och lycka inte kommer i vägen för min egen. Jag kan skapa min egen tillvaro, inte formas. Religion hjärntvättar, lika mycket som militären. Som om vi, människorna söker en ständig förlåtelse för det helvete som vi själva skapar. Gud är mördad av moder jord. Moder jord som är så arg, och säger ifrån. Vi kan inte fortsätta stjäla oljan, vattnet, jordens blod utan att möta konsekvenserna. Men frågan är nu: Vad ska vi göra av alla bilarna? Om man sitter med 40 bilar och en 40 rums villa, är man lyckligare då? Jag vet inte, har aldrig provat det. Får Walt Disney betala för sagorna de gjort filmer av? Det har jag undrar väldigt länge. Men får väl aldrig veta, precis som jag aldrig får veta vem som knackade på min ruta klockan tre på natten för några veckor sedan.
Men tänk om jag skulle gå omkring på min arbetsplats och säga sådana saker? Snygg röv, snygga ben, jag onanerar på toaletten och tänker på dig. Hora, bitch, slampa, madrass. Inte bara på jobbet, utan i allmänhet. Tänk om jag gick hem till de jag gillar och ringde 10 gånger på dörren, knackade på deras rutor och klättrade in i deras balkong . Då skulle jag antagligen bli betraktad som ännu mer onormal än vad jag redan är. Eller säga ’Har du lika fin kuk, som ögon?’ Måste sluta se på dem som objekt, det är inte så snällt, dessutom skrämmer jag bort de fina. Men alla gånger jag blivit sett som ett objekt, räknas inte det? Otillräcklig för att jag är kvinna. Slagen, hotad, våldtagen, kränkt, bestulen, beskylld, spottad på, lurad. Då, men inte längre. Och ignorerad. Ignoransen är det värsta. Att inte få finnas till, att inte märkas, att inte räknas. Jag blir så menlös och liten när du inte vill titta på mig, prata med mig, le med mig, skratta med mig. Vad tror du egentligen? Att jag vill föda alla dina barn? Hrm, inte i detta nu, jag vill inte ha några. Vet inte ens om jag är kapabel. Måste jag det?
Jag tycker om din röst, din intelligens, din osäkerhet, din förståelse, ärlighet. Det känns balanserat och tillräckligt. Det är skillnad på att älska någon och på att tycka om någon. Så ledsen är jag inte över att du ignorerar mig, inte så att jag gråter en störtflod som när pappa dog, eller när min stora kärlek dumpade mig, eller när mormor dog. Så ont gör det inte. Det är inte själva undvikandet, ignoransen att jag inte finns som gör mig ledsen. Det som känns är avsaknaden av en vän, konversation, beröring, känsla, humor, kyss, som borde tagit plats men inte gör det. Jag tyckte om dig för att du stimulerade min kropp, hjärna, hjärta, samtidigt. Det var väldigt trevligt, den korta stunden. Inte så bra att det var just då oxytocinet var på högsta nivå i kroppen, stresshormonerna noradrenalin och kortisol väldigt låga. Kommer över förlusten som alltid, precis som så många gånger förut. Men det är alltid trevligt att känna något. Bli påmind om att jag kan.
Saknar Christine, min partner in crime. Vi var inte så bra för varandra alla gånger. Men vi delade lika på allt. Även männen. Allt blir mycket bättre om man delar det. Nästan allt iaf. Vi överlevde varandra, mot alla odds. Hon sa ’Du ligger alltid med dina kollegor, och jag ligger alltid med mina grannar’. Sen skrattade vi. Antar att det är ok, att kunna skratta åt det. Sa till henne att hon inte skulle dejta marinkårssoldater, talade av egna dåliga erfarenheter. Då svarade hon käckt ’They’re good for fucking’. Och det hade hon faktiskt rätt i. Bara man inte ligger med sina barndomsvänner. Snacka om att sabotera och få ångest i veckor. Det händer bara en gång. Jag har lärt mig att lära mig av mina misstag. Ännu bättre blir det att även kunna lära sig av andras. Ska aldrig mer ligga med vänner, eller potentiella vänner. Eller icke singlar. Blir kanske ingen kvar då. Förbaskade libido, som förstör allting. Men det var jävligt roligt under tiden, dock inte lika roligt efteråt in the walk of shame. Måste sluta låta min klitoris styra mitt liv. Eller nervsystemet. Eller något. Hjälplöst fängslad av lustens sinnliga bojor är jag. Men har slutat att skämmas över det. Har kommit till en punkt i livet då jag inte bryr mig längre. Behöver inte bekräftelsen, orden, uppskattningen. Det är bättre utan. Jag är som jag är, extensiell i nuet. Jag blir bara så irriterad över att jag glömmer saker och ting, och felar. Undrar varför, du tvunget skulle berätta det för mig om du nu är arg för att jag vet om det.

Alkohol, politik och jämställdhet

En sak har jag lärt mig, i fylloträsket. Drick inte Long Iceland Iceteas, såvida du inte vill spy eller hamna i fyllecell. Eller tequila shots. Eller öl, det blir man så fruktansvärt kissnödig av. Det bästa är nog att inte dricka något med sprit i överhuvudtaget, tror att vatten är det bästa för kroppen. Konsekvenserna av alkohol är de värsta. De flesta slagsmål, våldtäkter, bilolyckor sker under inflytande av sprit. Visst, det är härligt att bedöva sig själv och försvinna in i dimman. Men jag kan inte hejda mig när jag väl börjat. Och jag ska föreställa intelligent. Det är väldigt intelligent att gå hem mitt i natten, ensam. Cykla mitt i gatan, bredvid bilar. Att hoppa in i främlingars bilar. Att gå emellan två killar som bråkar och skriker. Att åka svartaxi kl 5 på morgonen. Dessutom gör jag alltid bort mig. Skickar fyllemeddelande till de jag tycker om, hör dem skratta åt mig och kalla mig jävla fyllo dagen efter. Pinsamt. Nyper killar i rumpan. Har sex och glömmer kondomen. Vad får jag för det, en veckas klamydia ångest?

Antar att det finns värre saker man kan göra. Som att provocerande kasta en drink i någons ansikte. Slå en flaska i huvudet på någon. Gå utan skor på toaletten på utestället och skära upp fotsulorna på krossat glas. Spotta på någon. Slåss. Råna någon. För mig är alkoholen den värsta drogen. Undrar om Anonyma Alkoholister och American Airlines har samma förkortningar av en slump, eller medvetet?

Jag är så självdestruktiv. Det är jättesmart att blanda sömtabletter och stesolid med alkohol. Ibland skäms jag när jag tänker på hur jävla dum jag varit. Och så nära döden, så många gånger. Inte så konstigt att jag trott att jag varit död, att mitt hjärta slutat slå, andningen upphört, levern kollapsat. Men så mycket, gör så ont. Det är så skönt att slippa smärtan, slippa känna något, bara försvinna. Vara glad i berusningens lyckoovetande, förvirrande glömska. Det är inte så kul att vakna med stora blåmärken på insidan av låren, på båda sidor och inte veta vad som hände kvällen innan. Nu minns jag. Hemska helvetesminnena, ohejdbara. Skammen och skuldkänslorna är det värsta. Ännu värre än minnena. Minns att jag sa till en 'Låt mig vara, jag vill faktiskt inte.' Men idioten bara fortsatte. Inte alla. Vissa är fina, verkliga, tillåtna, sköna. Ok, att bli våldtagen en gång. Men tre? Då är det kanske mitt eget fel i mitt destruktiva levernde. Jag har ändå en sexualitet, men jag skäms över den. Samtidigt som jag älskar den, hatar jag den. Ett tag var jag bara likgiltig, kände ingenting. Lät bli i två år. Sen kunde jag inte längre, och föll tillbaka i samma gamla vanor. Det var skönt med Risperdal, för den medicinen dödade lusten helt. Gjorde mig frigid. Dessutom väldigt hälsosamt rund om höfterna, så att jag slapp höra allas 'Gud vad smal du är, ska du inte äta lite'. Jag var frigid, som en kall död fisk, kände ingenting, bara tomhet. Inte ens självsex hade jag. Det var härligt att slippa tänka på det. Fokusera mig på annat.

Den mest tragiska dagen i en alkoholists liv är när han eller hon inser att det aldrig mer går att dricka sprithaltiga drycker. Inte ens lite. Inte ens vid speciella tillfällen, som någon sa. Det är en härlig insikt. En befrielse, ett uppvaknade. Även om det känns ensamt. Som att vara den enda i världen som inte vill ha mer, eller gå till systembolaget. Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att hantera desa minnen som väller fram, ohejdbara syndaflod? Jag vill inte vara ett offer. Vill inte ha sorg. Jag vill leva i det glädjeäventyr som kan vara livet om jag bara tillåter det. Vill ha roligt, skratta, le, sjunga, dansa, titta, lära mig, uppleva, älska, läsa. På riktigt.

Tycker väldigt mycket om utmaningar. Ska inte titta på fotboll mer, det är trist. Bryr mig inte om vem som vinner. De kunde tagit bort målen, och spela enbart för spelets skull. Det skulle vara något. Meningslöst, kanske. Ska inte titta på Viktorias och Daniels bröllop. För att jag tycker att det är fjantigt med bröllop. De flesta slutar ändå i skilsmässa eller otrohet. Inte alla. Men tillräckligt många för att gör mig avskräckt. Ska inte titta på Eurovision Song Contest heller. Tror att jag ska hyra en masssa filmer istället. Valvakan ska jag heller inte se. För jag bryr mig inte om media mer, vägrar hjärntvättas. Tycker att det är bättre att skaffa mig en egen uppfattning, leva efter mina egna ideologier.

Jag ska rösta på socialdemokraterna. Inte för att jag älskar Mona Sahlin, men för att jag tycker att det är en intressant tanke med den första kvinnliga statsministern. Bara det att det heter minister, säger faktiskt det mesta. Skulle vi få jämnlika löner då? Slippa bli kallade för hora, eller lilla gumman, springfitta, slampa, etc? Alla de fina orden som både män och kvinnor tar till sig i sin osäkerhet. Jag röstar aldrig mer på feministerna. Gudrun Schyman ville ha gratis tamponger, det var därför jag röstade på dem i förra valet. Men det kommer aldrig att bli så. Vad ska vi göra, vi som inte kan rå för att vi blöder. Ska vi låta blodet forsa ner för våra ben, fötter, golvet, stolarna? Promenera rakt in till finansministern och säga 'Är det så här ni vill ha det?'. Visst, jag fattar att ingen vill jobba gratis. Men ge oss iaf jämlika löner för samma arbete, lika mycket pengar så att vi har råd. Jag tycker inte om att bli nedvärderad för att jag föddes med XX kromosomer. Jag tycker inte om att höra på mitt arbete 'tjejprojekten'. Jag tycker inte om att läsa annonser på arbetsförmedlingen 'gärna kvinnliga, unga sökande'. Det är för fan inte lagligt. Jag vet att det fungerar på bägge hållen, och det är inte rättvist, men jag kan inte rå för att jag blir arg och irriterad. Det är inte det att det är dyrt med tamponger och bindor. Men det är irriterande, att det finns så stora ekonomiska intressen i mensindustrin, att det tjänas så mycket pengar på något som vi inte kan hjälpa, och att det dessutom ska vara pinsamt och äckligt och smutsigt. Idioten, som kallade menstruationsveckan för 'Blow Job Week'. Det var kanske roligt, men fan så sexistiskt. Inte konstigt att ingen ville ha honom till slut, och att vi började kalla honom för den vandrande dildon. Tror att jag ska bli börsmäklare. Sätta alla pengar i tamponger, vapen, kondomer, tolettpapper, fastigheter, mat, H2O och läkemedel. Men inte i resor, olja, cigaretter, alkohol. Vem vet. Pengarna ska ju ta vägen nånstans. Hur mycket pengar finns det i världen? En oändlig massa. Frågan är var de tar vägen.

Kärlekens Vånda

Idag har jag gråtit. Det var härligt, bortsett från att glasögonen blev alldeles dimmiga. Men vad ska jag göra? Det gick inte att hejda, och det var härligt att tömma själen på lite sorg. Sedan har jag skrivit lite, och sen fick jag lust att starta en blogg. Som resten av världen, vara utelämnad i det den oändlighet som är internet världen. Jag vaknade arg. Arg på mig själv, på människor som tagit mina ord, ideer, bilder och gjort dem till sina. Sen kom min mamma och jag sa 'En sak har jag i alla fall lärt mig. Ska inte berätta om mina förslag och planer, utan göra det själv'. Vissa saken kan man förhindra, andra inte. Det bara sker. Tycker väldigt mycket om nya insikter. Som att: 'Om det nu är omöjligt att ta tillbaka tiden, så är ånger, hämd och dåligt samvete bara slöseri med tid'. Tiden bara går. Tänker på omöjligheter. Att stanna tiden är en omöjlighet. Att resa tillbaka i tiden är en omöjlighet. En manlig graviditet är en omöjlighet, precis som menstruationer. Funderar på om det är männnen som drömmer starkare om graviditeter och bebisar eftersom de inte är kapabla. Eller är det vi kvinnor, som har inbyggda moderskänslor. Vet inte. Lika omöjligt är det att veta. Att få de döda att resa sig ur gravarna är omöjligt. Att gå på vatten. Att ta på solen. Att äta pengar. Andas under vatten. Funderar mycket, just nu. Om jag känner för att göra något, så ska jag göra det. Bajsa när jag är bajsnödig. Äta när jag är hungrig. Dricka när jag är törstig. Sova när jag är trött. Onanera när jag är kåt. Lära mig när jag är okunnig. Fråga när jag inte förstår. Krama mina älskade. Och istället för att röka cigaretter ska jag skriva i min blogg. Ska skriva om livet, universum och allting. Funderingar, tankar, minnen, önskningar, kärlek. Det som känns bra, och det som gör ont. Ingen nämd, ingen glömd. Bara vara, i nuet. Fantasier blandat med verklighet. Humor och allvar. Sanningar och lögner.

Har skrivit en liten historia idag, om hur det var att älska för första gången. Bitterljuvt. Kallar den 'Att älska igen'. Here we go. Read it and weap. Or laugh. Det gjorde jag.

Där låg jag bredvid honom, lika naken och omedveten om verkligheten som den dagen jag föddes. Lika älskad. Lika levande. Det var en lycka. Kände mig som en liten baby i hans famn. Att bara få vara, utan hämningar, utan skyddsbarriärernas och psykiska försvarsmekanismer. Kommer inte ihåg när det var, eller hur han såg ut. Bara hur det kändes i själen och i kroppen och i hjärta, hjärna.

Så berör han mig. Smeker min hud. Kysser mina kinder, min panna, mina läppar och min hals. Och jag skälver till, som ett darrande asplöv i sommarvinden. Då tar han min hand i sin och kramar den mjukt, trycker till lite och smeker den känsliga huden på handflatan, drar fingrarna längs de fina linjerna i handen, drar sina fingrar över mina, fingertopp mot fingertopp. Jag lägger mitt huvud på hans bröst och lyssnar på det vackra ljudet av ett hjärta som slår. Det är tryggt. Det är behagligt. Hans arm kring mina axlar, hans smekningar längs mina axel, skuldra och överarm. I tystnaden smeker han den känsliga huden i armvecket och ner över underarmens tunna små flexormuskler. Han känner på ärret efter rakbladet, som ligger djupt ner i förträngningens mörker. 'Varför', frågar han. Hans röst i det som var tyst får mig att öppna ögonen och se in i hans. Det är som att se in i en spegel. Mörka, djupa, förstående, sorgsna och outgrundliga. Vi vet det båda två. Och vi är så utelämnade. Jag kan inte hejda tårarna som väller upp i mina ögon. De bara forsar längs mina kinder, som en ohejdbar syndaflod är min smärta. Och hans bara bröst blir alldeles vått och jag snorar och jag gråter och det är lika omöjligt att hejda som en orgasm när den är som starkast.
Jag vill inte gråta, för jag vill inte att han ska tro att jag är ledsen, och också för att jag inte vill visa min svaghet inför hans manliga styrka. Trots att jag känner mig trygg och säker och hemma kan jag inte berätta. Det är skammen, skulden, rädslan, smärtan som skär i mitt inre precis som rakbladet gjord för så många år sedan. Skillnaden är att denna gången kommer inget blod, bara tårar. Jag vill så gärna öppna mig, jag vill berätta om när jag låg liten och oförstörd och oskuld och nästan medvetslös av alkoholens gift. Hur han, namnlös kom in och allt var i ett töcken. Och jag vet inte var mina trosor var. Minns att det sista jag tänkte var 'Vad har hänt med mina trosor?' Borta var de. Sen smärta av något stort och hårt. Och sen var jag inte oskuld mer.
Minns inte hur jag kom hem till mamma och mina fina familj. Mina småsyskon, 5 och 3 or gamla, som sin oskuldfullhet och barnsliga skönhet var som jag varit endast några timmar tidigare. De mötte mig i min förvirring, kramade mig, älskade mig för den jag är och skrattade mitt namn. Och jag skämdes, ville kräkas, skulden var överväldigande för mitt orena sinne. Och mamma kom och kramade mig, och min styfar lika så, och frågade mig om och om igen vad som hade hänt. Skuldkänslorna dödade min käft. Jag ville dö, för att slippa känna något. Inga tårar, bara tystaden som måste varit olidlig för mina älskades omedvetante. Eller medvetande.
Försavann, bort från dem, stängde in mig i mitt rum och låste dörren. Vägrade öppna när de knackade på. Kräktes på mig själv, på lakanen. Hatade min kropp och hela min existens. Och jag visste fortfarande inte var mina trosor hade tagit vägen. Det sista jag tänkte innan allt blev svart var 'Jaha. Då är jag inte oskuld längre'.
Vaknade med smärta mellan benen och i vänster handled. Tittar ner på min hand och ser blod. Tittar på mina fingrar och ser blodet som runnit från såret och ner längs handflatan. Tar min högra hand och känner på mitt kön. Kladdigt och vått. Tittar på högerhanden och ser att den är blodig. Känner mig som Lady Macbeth. Skyldig. Doften av kräk får mig att klökas. Vet inte om det är menstruationsblod eller missfall eller och från såret i handleden. Blodet har börjat att koagulera. Vad spelar det för roll? Allting är dimmigt och jag bryr mig inte. Måste få bort smutsen. Går naken in i badrummet. Blundar framför spegeln, för det som är min egen spegelbild äcklar mig. Det svartnar lite för ögonen och jag tar tag i vasken för att förhindra att falla. In i duschen, måste ha vatten. Kan inte stå, bara ligga. Min hud mot det kalla, vita kaklet och jag vet inte om vattnet som sipprar från duschmunstycket är varmt eller kallt. Tvål, vatten, schampo, allt för att få bort det orena som är överallt och ingenstans. Har inget begrepp om tiden. Allt är mörkt och stilla. Tänker att så här måste det kännas att vara död. Allt är mitt eget fel. Det. är jag som skapat min egen smuts. Vill inte prata med någon. Vill inte att någon ska se mig. Håret är blött, långt och bara hänger. Vill klippa av det, precis som det lilla könshår som just börjat synas i tonårens första pubertet. Måste tvätta lakanen. Hittar kläder som jag tar på mig. Lager efter lager, för att skydda den lilla, tunna kroppen. Det är kallt, skakar i hela kroppen. Är det kyla, chock eller helvetets is? Jag trodde att det skulle vara outhärdligt hett i skärselden. Men det är kallt och jag fryser så att jag jag skakar.
Promenerar. Ser människor. Hör dem viska bakom min rygg. Skrattar år mig. Pekar. Hör ord som 'Hora', 'Äcklig', 'Rätt åt dig'. Tänker tyst mitt innersta: Nu har jag fått vad jag förtjänar. Fortfarande inga tårar. Tar mig till tågstationen. Hoppar ner på rälsen och börjar springa. Fort. Hjärtslagen eskalerar, andningen ökar. Får en tanke, måste gå av. Det gör jag och precis när jag står på perrongen kommer tåget.
Lever jag? Ser människor, men de är som skuggor. Icke extensiella, små djävlar som hatar mig lika mycket som jag hatar mig själv. Vandrar hem i gråheten, åter till det förflutnas trygghet. Men det är borta nu. Inga lakan i sägen, men det känns obetydligt och jag lägger mig ner i sängen och försöker skydda mig med täcket invirat om mig. Var har mina trosor tagit vägen?

Tillbaka i nuet. Han torkar mina tårar. Kysser bort dem från mina kinder. Håller mig hårt i sina armar. Det är första gången på många år som jag inte skäms över min nakna, oskyddade avskyvärda kropp. Eller någon annans. Det är ok. Tårarna har sinat. Vi kramas länge och försvinner längs med drömmarnas horizont.
Vaknar med något som pulserar, lever, rör sig mot mina lår. Nu är vi som så många gånger förut vända mot varandra. Drömmande, halvvakna, förvirrade, förälskade, forfarande fast i limbot mellan drömmen och verkligheten. Men nu gör det inte ont att de är försvunna, jag kan känna glädje, upphetsning och inte bry mig. För det spelar i,ngen roll. Det är menat. Våra läppar finner varandra. Och vi bryr oss inte om stinkande morgonandedräkt, vi tar på varandra och drunknar i kärlek. 'Jag älskar dig', tänker jag stilla imombords. Men jag vågar inte säga det högt. 'Jag älskar dig', säger han, och använder mitt namn. Och det är det vackraste jag någonsin hört. I nuet. 'Tankeläsare', svarar jag och så ler vi ohämmat med öppna, mörka ögon och vi förstår varandra, i samhörighet.
Hans nakna, hårda kön mot mitt mjuka, våta, öppna. Det behövs inga ord, hjälpmedel eller händer, för det är så lätt att hitta, det är så skiönt när han glider in i mig. Och vi rör oss mot varandra, andningen ökar, hjärtat bankar så fort att jag tror att det ska sprängas i bröstet på mig Känner mig som en döende liten fågelunge. Han stönar ofrivilligt, eller så är det jag. Tidlöst återigen. Ögon som stängs och öppnas, munnar som ler och flämtar och möts i en känsloexplosion. Så, för första gången någonsin älskar jag i kärlekens sanna vånda. Det gör inte ont när vi rör oss mot varandra, knullar, älskar, har samlag, sexar eller vad det nu kallas. Jag ororar mig inte över spermafläckar på lakanen, eller någonting annat. Vi är tillsammans, en helhet, en sluten cirkel, en lösning på en livsgåta, en oändlig historia, en saga utan ände, jag och min själsfrände. Vilken befrielse tänker jag, när mina inre slidmuskler rytmiskt kramar hans kön i en orgasm som varken han eller jag kan hejda. Skit i kondomerna. Skit i konsevenserna. 'Tack, Älskade', viskar jag. Här i slutet och början av allting. För att du får mig att känna åter, att jag vill leva.