Militärmakt, Religionmakt och Sexualitetens makt

Ignorance is bliss. Det jag inte vet om verkligheten kan inte skada mitt sinne. Jag är inte bitter längre. Inte på honom, min stora kärlek. Han som gjorde mig så förvirrad. Jag var så väldigt naiv. Förblindad av kärlek. Jag saknar inte honom längre. Jag oroar mig inte längre för hans liv, eller mitt eget. Vi var ganska synkroniserade, och pratade och skrattade mycket. Men han var inte snäll, alla gånger. Bet mig hårt i bröstvårtan, och släppte inte trots att mina ögon tårades och bröstkörteln höll på att gå sönder. Hade sex med mig när jag sov, utan att jag märkte det. Det var väl trevligt med drömmande sex, men jag vet inte vems fel det var. Tog stryptag kring min hals och sa att han skulle döda mig. Sen ringde han och sa att han alltid skulle älska mig. Visst, sa jag. Och jag bara älskade honom, ändå. Oroade mig för hans säkerhet. Trodde att han skulle komma tillbaka till mig, trots att han ignorerade mig och mina samtal, som jag ringde i min förvirring över tillvaron Lilla, dumma flicka. Jag hatar mig själv för att jag gått alla dessa år och trott att allt var mitt fel. Psykopater är väldigt manipulativa, och bra på att få andra att känna skuld, skam och otillräcklighet. Det var mitt fel att han körde berusad och hamnade i en bilolycka, trots att vi inte ens kände varandra vid den tidpunkten. Den var mitt fel att hans bil blev bortbogserad. Det var mitt fel att hans jävla soldatvänner förföljde mig efteråt. Militären hjärntvättar. Hjärntvättar unga män till att tro att alla konflikter ska lösas med hämnd, mord, vapen, krig, död och tortyr. Jag kan inte tro att det är så roligt att bli lemlästad, eller sprängd i luften, eller skjuten, eller dödad av napalm. Jag är rädd för kärnvapen. För att de finns. Einstein sa att det fjärde världskriget kommer att utkämpas med stenar och käppar. För att vi kommer att vara blinda, kanske. Förstörda. Fyllda med blodcancer, precis som offren efter Hiroshima och Nagasaki. Döda. Så kan vi krypa, ligga, stå, försöka ta livet av varandra i helvetet. Om nazisterna kan förneka judeutrotningen, så kan Amerikanarna förneka atombombningarna. De kanske inte är medvetna, det är inte så lätt att finna i deras historia. Dessutom glorifieras hemskheter, idealiseras och blir kallade hjältedåd. Efter 11 september, sprängningen av World Trade Center, sa jag att världen var arg på USA. Och till svar fick jag ’Varför? För att vi räddade världen från Hitler?’. American Hero, vilken ful dröm. Jag gick till jobbet på resebyrån som vanligt, tittade aldrig på nyheterna. Tänkte inte att det var ovanligt tomt på gatorna och på bussen på väg till kontoret. Kom in, och alla var i uppror, tv apparater överallt. Vad har hänt, frågade jag. Och min vän ’De bombar oss. De har sprängt World Trade Center’. Vad är det, frågade jag, naiv som en oskyldig barnunge. Sen såg jag hemskheterna på tv, jag med. Alla var oroliga, rädda. Vapen och telefoni industrin blomstrade. Paranoia. Sen blev det bara värre och värre. Den ena katastrofen efter varandra. Tar det aldrig slut, hemskheterna? Varför ska det vara så svårt för det vackra i livet att ta plats? This is hell, sa pappa. Kan inte låta bli att undra om han hade rätt. Den sanna befrielsen kommer kanske med döden. Även den sanna sorgen. Först när någon man älskar dött, inser man att lycka är inte i pengar, ägodelar eller det som köpas kan. Och då blir kapitalismens konsumerande ganska meningslös. Får lust att bojkotta julen. Meningen med livet blir kärlek, längtan, glädje och liv. Ett kilo pärlor, hellre än ett kilo diamanter. Föredrar ett kilo kol, för vilka vackra målningar och ord som kan skapas av vanlig blyerts. Oändliga, oförstörbara, äkta, eviga, sanna. Mina egna, inte stulna. Fotosyntesen, den fina. Att ärligt kunna säga, jag vill heller ha en lotusblomma än en lotusbil. Jag vill inte slåss, jag vill kramas och pussas. Jag vill inte ha mer, bara tillräckligt för att leva. Jag skulle inte byta dig, som jag älskar/älskade för 40 biljoner dollar. För jag skulle inte kunna leva med mig själv i den vetskapen att jag valt pengarna framför livet. Girighet, som den förstör. Kan ju inte ta med sig pengarna i livet efter detta ändå. Så varför vill vi hela tiden ha mer? Lagom är bra, med måtta, tillräckligt. Det går inte att köpa kärlek, inte sann kärlek, inte sån som är livsförändrande, av betydelse, med mening. Som moderskärlek. Eller faders. Jag älskar inte Gud, eller Jesus. Tror mest att Gud är blir vad man gör det till, samvetets röst som ska lära mänskligheten vad som är rätt eller fel. Och Jesus, symbolen för förlåtelse, kärleken, förståelsen, insikten att vi inte längre behöver döma varandra eller hata varandra eller vara avundsjuka. Inse, att någon annans framgång och lycka inte kommer i vägen för min egen. Jag kan skapa min egen tillvaro, inte formas. Religion hjärntvättar, lika mycket som militären. Som om vi, människorna söker en ständig förlåtelse för det helvete som vi själva skapar. Gud är mördad av moder jord. Moder jord som är så arg, och säger ifrån. Vi kan inte fortsätta stjäla oljan, vattnet, jordens blod utan att möta konsekvenserna. Men frågan är nu: Vad ska vi göra av alla bilarna? Om man sitter med 40 bilar och en 40 rums villa, är man lyckligare då? Jag vet inte, har aldrig provat det. Får Walt Disney betala för sagorna de gjort filmer av? Det har jag undrar väldigt länge. Men får väl aldrig veta, precis som jag aldrig får veta vem som knackade på min ruta klockan tre på natten för några veckor sedan.
Men tänk om jag skulle gå omkring på min arbetsplats och säga sådana saker? Snygg röv, snygga ben, jag onanerar på toaletten och tänker på dig. Hora, bitch, slampa, madrass. Inte bara på jobbet, utan i allmänhet. Tänk om jag gick hem till de jag gillar och ringde 10 gånger på dörren, knackade på deras rutor och klättrade in i deras balkong . Då skulle jag antagligen bli betraktad som ännu mer onormal än vad jag redan är. Eller säga ’Har du lika fin kuk, som ögon?’ Måste sluta se på dem som objekt, det är inte så snällt, dessutom skrämmer jag bort de fina. Men alla gånger jag blivit sett som ett objekt, räknas inte det? Otillräcklig för att jag är kvinna. Slagen, hotad, våldtagen, kränkt, bestulen, beskylld, spottad på, lurad. Då, men inte längre. Och ignorerad. Ignoransen är det värsta. Att inte få finnas till, att inte märkas, att inte räknas. Jag blir så menlös och liten när du inte vill titta på mig, prata med mig, le med mig, skratta med mig. Vad tror du egentligen? Att jag vill föda alla dina barn? Hrm, inte i detta nu, jag vill inte ha några. Vet inte ens om jag är kapabel. Måste jag det?
Jag tycker om din röst, din intelligens, din osäkerhet, din förståelse, ärlighet. Det känns balanserat och tillräckligt. Det är skillnad på att älska någon och på att tycka om någon. Så ledsen är jag inte över att du ignorerar mig, inte så att jag gråter en störtflod som när pappa dog, eller när min stora kärlek dumpade mig, eller när mormor dog. Så ont gör det inte. Det är inte själva undvikandet, ignoransen att jag inte finns som gör mig ledsen. Det som känns är avsaknaden av en vän, konversation, beröring, känsla, humor, kyss, som borde tagit plats men inte gör det. Jag tyckte om dig för att du stimulerade min kropp, hjärna, hjärta, samtidigt. Det var väldigt trevligt, den korta stunden. Inte så bra att det var just då oxytocinet var på högsta nivå i kroppen, stresshormonerna noradrenalin och kortisol väldigt låga. Kommer över förlusten som alltid, precis som så många gånger förut. Men det är alltid trevligt att känna något. Bli påmind om att jag kan.
Saknar Christine, min partner in crime. Vi var inte så bra för varandra alla gånger. Men vi delade lika på allt. Även männen. Allt blir mycket bättre om man delar det. Nästan allt iaf. Vi överlevde varandra, mot alla odds. Hon sa ’Du ligger alltid med dina kollegor, och jag ligger alltid med mina grannar’. Sen skrattade vi. Antar att det är ok, att kunna skratta åt det. Sa till henne att hon inte skulle dejta marinkårssoldater, talade av egna dåliga erfarenheter. Då svarade hon käckt ’They’re good for fucking’. Och det hade hon faktiskt rätt i. Bara man inte ligger med sina barndomsvänner. Snacka om att sabotera och få ångest i veckor. Det händer bara en gång. Jag har lärt mig att lära mig av mina misstag. Ännu bättre blir det att även kunna lära sig av andras. Ska aldrig mer ligga med vänner, eller potentiella vänner. Eller icke singlar. Blir kanske ingen kvar då. Förbaskade libido, som förstör allting. Men det var jävligt roligt under tiden, dock inte lika roligt efteråt in the walk of shame. Måste sluta låta min klitoris styra mitt liv. Eller nervsystemet. Eller något. Hjälplöst fängslad av lustens sinnliga bojor är jag. Men har slutat att skämmas över det. Har kommit till en punkt i livet då jag inte bryr mig längre. Behöver inte bekräftelsen, orden, uppskattningen. Det är bättre utan. Jag är som jag är, extensiell i nuet. Jag blir bara så irriterad över att jag glömmer saker och ting, och felar. Undrar varför, du tvunget skulle berätta det för mig om du nu är arg för att jag vet om det.