Kärlekens Vånda

Idag har jag gråtit. Det var härligt, bortsett från att glasögonen blev alldeles dimmiga. Men vad ska jag göra? Det gick inte att hejda, och det var härligt att tömma själen på lite sorg. Sedan har jag skrivit lite, och sen fick jag lust att starta en blogg. Som resten av världen, vara utelämnad i det den oändlighet som är internet världen. Jag vaknade arg. Arg på mig själv, på människor som tagit mina ord, ideer, bilder och gjort dem till sina. Sen kom min mamma och jag sa 'En sak har jag i alla fall lärt mig. Ska inte berätta om mina förslag och planer, utan göra det själv'. Vissa saken kan man förhindra, andra inte. Det bara sker. Tycker väldigt mycket om nya insikter. Som att: 'Om det nu är omöjligt att ta tillbaka tiden, så är ånger, hämd och dåligt samvete bara slöseri med tid'. Tiden bara går. Tänker på omöjligheter. Att stanna tiden är en omöjlighet. Att resa tillbaka i tiden är en omöjlighet. En manlig graviditet är en omöjlighet, precis som menstruationer. Funderar på om det är männnen som drömmer starkare om graviditeter och bebisar eftersom de inte är kapabla. Eller är det vi kvinnor, som har inbyggda moderskänslor. Vet inte. Lika omöjligt är det att veta. Att få de döda att resa sig ur gravarna är omöjligt. Att gå på vatten. Att ta på solen. Att äta pengar. Andas under vatten. Funderar mycket, just nu. Om jag känner för att göra något, så ska jag göra det. Bajsa när jag är bajsnödig. Äta när jag är hungrig. Dricka när jag är törstig. Sova när jag är trött. Onanera när jag är kåt. Lära mig när jag är okunnig. Fråga när jag inte förstår. Krama mina älskade. Och istället för att röka cigaretter ska jag skriva i min blogg. Ska skriva om livet, universum och allting. Funderingar, tankar, minnen, önskningar, kärlek. Det som känns bra, och det som gör ont. Ingen nämd, ingen glömd. Bara vara, i nuet. Fantasier blandat med verklighet. Humor och allvar. Sanningar och lögner.

Har skrivit en liten historia idag, om hur det var att älska för första gången. Bitterljuvt. Kallar den 'Att älska igen'. Here we go. Read it and weap. Or laugh. Det gjorde jag.

Där låg jag bredvid honom, lika naken och omedveten om verkligheten som den dagen jag föddes. Lika älskad. Lika levande. Det var en lycka. Kände mig som en liten baby i hans famn. Att bara få vara, utan hämningar, utan skyddsbarriärernas och psykiska försvarsmekanismer. Kommer inte ihåg när det var, eller hur han såg ut. Bara hur det kändes i själen och i kroppen och i hjärta, hjärna.

Så berör han mig. Smeker min hud. Kysser mina kinder, min panna, mina läppar och min hals. Och jag skälver till, som ett darrande asplöv i sommarvinden. Då tar han min hand i sin och kramar den mjukt, trycker till lite och smeker den känsliga huden på handflatan, drar fingrarna längs de fina linjerna i handen, drar sina fingrar över mina, fingertopp mot fingertopp. Jag lägger mitt huvud på hans bröst och lyssnar på det vackra ljudet av ett hjärta som slår. Det är tryggt. Det är behagligt. Hans arm kring mina axlar, hans smekningar längs mina axel, skuldra och överarm. I tystnaden smeker han den känsliga huden i armvecket och ner över underarmens tunna små flexormuskler. Han känner på ärret efter rakbladet, som ligger djupt ner i förträngningens mörker. 'Varför', frågar han. Hans röst i det som var tyst får mig att öppna ögonen och se in i hans. Det är som att se in i en spegel. Mörka, djupa, förstående, sorgsna och outgrundliga. Vi vet det båda två. Och vi är så utelämnade. Jag kan inte hejda tårarna som väller upp i mina ögon. De bara forsar längs mina kinder, som en ohejdbar syndaflod är min smärta. Och hans bara bröst blir alldeles vått och jag snorar och jag gråter och det är lika omöjligt att hejda som en orgasm när den är som starkast.
Jag vill inte gråta, för jag vill inte att han ska tro att jag är ledsen, och också för att jag inte vill visa min svaghet inför hans manliga styrka. Trots att jag känner mig trygg och säker och hemma kan jag inte berätta. Det är skammen, skulden, rädslan, smärtan som skär i mitt inre precis som rakbladet gjord för så många år sedan. Skillnaden är att denna gången kommer inget blod, bara tårar. Jag vill så gärna öppna mig, jag vill berätta om när jag låg liten och oförstörd och oskuld och nästan medvetslös av alkoholens gift. Hur han, namnlös kom in och allt var i ett töcken. Och jag vet inte var mina trosor var. Minns att det sista jag tänkte var 'Vad har hänt med mina trosor?' Borta var de. Sen smärta av något stort och hårt. Och sen var jag inte oskuld mer.
Minns inte hur jag kom hem till mamma och mina fina familj. Mina småsyskon, 5 och 3 or gamla, som sin oskuldfullhet och barnsliga skönhet var som jag varit endast några timmar tidigare. De mötte mig i min förvirring, kramade mig, älskade mig för den jag är och skrattade mitt namn. Och jag skämdes, ville kräkas, skulden var överväldigande för mitt orena sinne. Och mamma kom och kramade mig, och min styfar lika så, och frågade mig om och om igen vad som hade hänt. Skuldkänslorna dödade min käft. Jag ville dö, för att slippa känna något. Inga tårar, bara tystaden som måste varit olidlig för mina älskades omedvetante. Eller medvetande.
Försavann, bort från dem, stängde in mig i mitt rum och låste dörren. Vägrade öppna när de knackade på. Kräktes på mig själv, på lakanen. Hatade min kropp och hela min existens. Och jag visste fortfarande inte var mina trosor hade tagit vägen. Det sista jag tänkte innan allt blev svart var 'Jaha. Då är jag inte oskuld längre'.
Vaknade med smärta mellan benen och i vänster handled. Tittar ner på min hand och ser blod. Tittar på mina fingrar och ser blodet som runnit från såret och ner längs handflatan. Tar min högra hand och känner på mitt kön. Kladdigt och vått. Tittar på högerhanden och ser att den är blodig. Känner mig som Lady Macbeth. Skyldig. Doften av kräk får mig att klökas. Vet inte om det är menstruationsblod eller missfall eller och från såret i handleden. Blodet har börjat att koagulera. Vad spelar det för roll? Allting är dimmigt och jag bryr mig inte. Måste få bort smutsen. Går naken in i badrummet. Blundar framför spegeln, för det som är min egen spegelbild äcklar mig. Det svartnar lite för ögonen och jag tar tag i vasken för att förhindra att falla. In i duschen, måste ha vatten. Kan inte stå, bara ligga. Min hud mot det kalla, vita kaklet och jag vet inte om vattnet som sipprar från duschmunstycket är varmt eller kallt. Tvål, vatten, schampo, allt för att få bort det orena som är överallt och ingenstans. Har inget begrepp om tiden. Allt är mörkt och stilla. Tänker att så här måste det kännas att vara död. Allt är mitt eget fel. Det. är jag som skapat min egen smuts. Vill inte prata med någon. Vill inte att någon ska se mig. Håret är blött, långt och bara hänger. Vill klippa av det, precis som det lilla könshår som just börjat synas i tonårens första pubertet. Måste tvätta lakanen. Hittar kläder som jag tar på mig. Lager efter lager, för att skydda den lilla, tunna kroppen. Det är kallt, skakar i hela kroppen. Är det kyla, chock eller helvetets is? Jag trodde att det skulle vara outhärdligt hett i skärselden. Men det är kallt och jag fryser så att jag jag skakar.
Promenerar. Ser människor. Hör dem viska bakom min rygg. Skrattar år mig. Pekar. Hör ord som 'Hora', 'Äcklig', 'Rätt åt dig'. Tänker tyst mitt innersta: Nu har jag fått vad jag förtjänar. Fortfarande inga tårar. Tar mig till tågstationen. Hoppar ner på rälsen och börjar springa. Fort. Hjärtslagen eskalerar, andningen ökar. Får en tanke, måste gå av. Det gör jag och precis när jag står på perrongen kommer tåget.
Lever jag? Ser människor, men de är som skuggor. Icke extensiella, små djävlar som hatar mig lika mycket som jag hatar mig själv. Vandrar hem i gråheten, åter till det förflutnas trygghet. Men det är borta nu. Inga lakan i sägen, men det känns obetydligt och jag lägger mig ner i sängen och försöker skydda mig med täcket invirat om mig. Var har mina trosor tagit vägen?

Tillbaka i nuet. Han torkar mina tårar. Kysser bort dem från mina kinder. Håller mig hårt i sina armar. Det är första gången på många år som jag inte skäms över min nakna, oskyddade avskyvärda kropp. Eller någon annans. Det är ok. Tårarna har sinat. Vi kramas länge och försvinner längs med drömmarnas horizont.
Vaknar med något som pulserar, lever, rör sig mot mina lår. Nu är vi som så många gånger förut vända mot varandra. Drömmande, halvvakna, förvirrade, förälskade, forfarande fast i limbot mellan drömmen och verkligheten. Men nu gör det inte ont att de är försvunna, jag kan känna glädje, upphetsning och inte bry mig. För det spelar i,ngen roll. Det är menat. Våra läppar finner varandra. Och vi bryr oss inte om stinkande morgonandedräkt, vi tar på varandra och drunknar i kärlek. 'Jag älskar dig', tänker jag stilla imombords. Men jag vågar inte säga det högt. 'Jag älskar dig', säger han, och använder mitt namn. Och det är det vackraste jag någonsin hört. I nuet. 'Tankeläsare', svarar jag och så ler vi ohämmat med öppna, mörka ögon och vi förstår varandra, i samhörighet.
Hans nakna, hårda kön mot mitt mjuka, våta, öppna. Det behövs inga ord, hjälpmedel eller händer, för det är så lätt att hitta, det är så skiönt när han glider in i mig. Och vi rör oss mot varandra, andningen ökar, hjärtat bankar så fort att jag tror att det ska sprängas i bröstet på mig Känner mig som en döende liten fågelunge. Han stönar ofrivilligt, eller så är det jag. Tidlöst återigen. Ögon som stängs och öppnas, munnar som ler och flämtar och möts i en känsloexplosion. Så, för första gången någonsin älskar jag i kärlekens sanna vånda. Det gör inte ont när vi rör oss mot varandra, knullar, älskar, har samlag, sexar eller vad det nu kallas. Jag ororar mig inte över spermafläckar på lakanen, eller någonting annat. Vi är tillsammans, en helhet, en sluten cirkel, en lösning på en livsgåta, en oändlig historia, en saga utan ände, jag och min själsfrände. Vilken befrielse tänker jag, när mina inre slidmuskler rytmiskt kramar hans kön i en orgasm som varken han eller jag kan hejda. Skit i kondomerna. Skit i konsevenserna. 'Tack, Älskade', viskar jag. Här i slutet och början av allting. För att du får mig att känna åter, att jag vill leva.