Adjö Bitterfitta – Hej Livsnjutare

Jag vill inte vara bitter, sur, missnöjd, arg, irriterad, kinkig. Är inte rädd för rynkor, bara att de ska sitta kring munnen, missnöjesrynkor. Där kan man ju inte ta Botox, verkar det som. Dessutom vill jag inte ha en mun som liknar ett rövhål. Sluta med skitsnack, då kanske? Bara prata och sprida glädje och må bra. Men det är svårt ibland, för folk kommenterar, de kommenterar och viskar som små pubertetspsykotiska tonåringar. Det är utseende, beteende, konflikter och en massa blah blah blah. Hemligheter. Människor, då, som inte vill prata om sig själva och andra hela tiden, inte vara besserwissers eller ordpoliser? Ska vi bara hålla käften och se sura ut? Jag pratar och sjunger med mig själv istället. Den galna skalden, det är jag det.

Längtar. Efter konversationer, efter kramar, efter att hålla handen, promenader i morgonsolen, nakna månskensbad, natursagor, svar på tal, gemensamma klingande skratt, jacuzzibad under stjärnorna, helkroppspussar, hjärnorgasmer, att få snarka med någon och tycka att det är sött, evigt fantasiflöde, en famn som tröstar tårar, schack spelande, kroppsdansande (utan en massa fylletafsade), fullständig tillit, äventyr. Och så vidare. Carpe Eros Momentum. Fånga Kärlekens Stund. (Ja, jag kom på det själv, tycker att det låter fint).

Jag vill ha mina rynkor kring ögonen, jag tycker att det är vackert med skrattrynkor. Även om det blir svårare till skratten ju äldre man blir. Dels för att det kommer sorg, och sen blir tänderna i sämre och sämre skick. Det enda som är dåligt med att bli äldre är att de man älskar försvinner. Annars blir man bara klokare, rikare och bättre i sängen. Och finner glädjen i små saker. Det krävs mindre för att göra mig lycklig numer, och mer för att göra mig ledsen.

Jag vill inte vara en bitter martyr. Då slutar man ju som Hitler, skulle jag tro. Vilken mardröm. Visst, det finns mycket allvar och sorg i livet, och jag har lite svårt för att låta bli att skämta, skratta och vara lycklig. Det värsta som kunnat hända har inte hänt ännu, men det är oundvikligt. Så jag passar på att njuta till dess. Den galna skalden trummar vidare på livets lyckomelodi. Hjärtats tysta, längtande, liderliga sång.