Och låt mig prata lite mer om mig själv, livet och meningen med allting…

Var och handlade mat för veckan i morse, tidigt. Mat måste man ha. Äta bör man, annars dör man. Äter gör man ändå dör man. Jag blir lycklig av att handla mat. Men ännu lyckligare blir jag av att tillaga den. Och allra lyckligast blir jag om någon annan vill äta den tillsammans med mig. Försöker äta upp mig lite. Är inte lika smal som för längesedan, men skulle inte ha något emot 5 kg som gärna får sätta sig kring höfter, rumpa och axlar. Får väl göra en fett-transplatation annars. Skämt åsido, jag trivs faktiskt ganska bra med mig själv just nu. Men jag är så in i vassen trött på människor som kommenterar mitt utseende och min kropp. Det kommer väl något positivt ur det också, för jag har numer lärt mig att inte kommentera folk, varken högt eller bakom deras rygg. Om det nu inte är något positivt, tycker jag att de är fina så brukar jag säga det. Det kan väl inte vara något fel med det? Det är faktiskt så att sann skönhet sitter på insidan och ligger i betraktarens ögon. Så smink och hela utseende hysterin är ganska meningslös. Men mår man inte bra med sig själv, så får man nog försöka ändra på sig själv, för sin egen skull. Inte andras, för folk är så självupptagna ändå så jag tror inte att de bryr sig så mycket om andras utseende, det är mest sitt eget som blir viktigt. Men smink är ganska kul. Kladdigt och kul. Som sperma ungefär. Fast bättre. Som fontänorgasmer. Men inte riktigt så kul. Hellre smink än sperma, och hellre orgasm än smink. Så får det vara.
Men det var inte det jag tänkte skriva om idag. Jag blir så lätt sidetracked. Med huvudet upp i det blå, hjärnan full av miljoner tankar, önskningar och funderingar om en bättre värld. Kanske därför jag är så kass på att köra bil och lämna vägbeskrivningar. För att inte tala om att organisera saker och ting. Helt värdelös, men inte den värsta i världen. Kommer upp med en massa planer och idéer, men kan aldrig riktigt sätta dem i verket, så det brukar vara någon annan som gör det istället. Tar det som en komplimang nu för tiden. Innan blev jag rätt upprörd, men det måste ju betyda att det är bra tankar och idéer om de nu är värda att satsa på, och dessutom ser jag att det ger avkastning. Men jag har ingenting emot att ta credit för mina egna idéer. Delar gärna med mig av dem, tycker att samarbete är rätt bra och nyckeln till framgång.
Såg en rubrik i någon tidning, dagens huvudnyhet var visst ’Katastrofsiffror för S’, ’Tror inte att Mona Sahlin fixar jobben’. Sådana rubriker får mig alltid att fundera mera. Tycker att det är lustigt. Det är inte en persons ansvar att fixa jobben i den så kallade krisen. För det finns. Någon gång, någonstans, så småningom. Det är vårt eget ansvar, människorna kan hjälpa varandra, stötta, uppmuntra, samarbeta, lära och utbilda. Det skulle alla tjäna på. Inte lägga allt ansvar, eller skylla på, några få personer i ledande, politiska positioner. Det är lika meningslöst som skattesänkningarna. Vad leder det till? Högre konsumtion, kanske. Lyxvaror i mängder. Var ska vi göra av allt? Ja, just det. Blocket, ebay och tradera. Hela den nya samhällsekonomin verkar ju bygga på att bara införskaffa mer och bättre prylar. Sen får man inte slänga elektronikprylar var som helst. Hrm, elektroniska återvinningsstationer, kan se en ljus framtid där. Men det var ju blocket. Eller tradera. Eller något sådant. Vi shoppar och jagar lycka. Måste ju göra någonting med alla pengarna vi tjänar. Undrar vad som skulle hända om alla människor slutade shoppa allt det meningslösa och började spara alla sina pengar istället. Intressant. Leder denna konsumtion till fler jobb? Det verkar som om det tas in fler och fler timanställda och praktikanter, men tillsvidareanställningarna blir färre, nu när anställda är lite mer rädda om sina jobb. Bemanningsföretagen blomstrar. Vad ger det för trygghet, undrar jag? Företagen verkar tjäna på finanskrisen, för effektiviteten ökar, men fler och fler mår sämre och sämre och drömmer om andra möjligheter, andra jobb. Så blir det ju automatiskt när man möts av en attityd som ’Passar det inte, så hitta ett annat jobb’. Istället får att lyssna på sina anställda, uppmuntra dem, samarbeta med dem, utnyttja dem som en resurs och en vilja att göra sitt allra yttersta, alltid. Hur kan de i ledande positioner vara så korkade att de uppmuntrar, förstärker och sprider negativa attityder? Tror de att de anställda blir mer lojala och jobbar bättre då? Kanske mot varandra. Skulle jag tro. De börjar hålla ihop. Berätta saker för varandra. Vad de har i lön, rättigheter, skyldigheter, stöttar och uppmuntrar varandra istället. Hjälper varandra att uppfylla önskan om en bättre tillvaro, istället för att stjälpa varandra. Det är ju faktiskt en bra sak, om man tänker efter och om det nu fungerar i praktiken, inte bara i min förvirrade hjärna. Det är inte så kul att höra personer i chefsposition säga saker som ’Ha! De får ändå inget annat jobb’. Som om man bara är en menlös, värdelös person. Diskriminera människor till det yttersta. Då försvinner luften att arbeta som luft ur en ballong, leder till ledsamhet och depression och förlorad tro på sig själv.
Om jag var chef för många anställda skulle jag uppmuntra, stötta och lyssna istället. Människor som mår bra, jobbar bra. Människor som kan konsten att samarbeta, kan nå oanade höjder tillsammans. För ingen kan allt, men alla kan något. Dessutom är alla bra på något, precis som alla är dåliga på något. Alla drabbas vi av finanskrisen på ett sätt eller ett annat. Om det nu inte är så att det är just du som mår dåligt, så är det någon i din närhet som mår dåligt. Därför är det allas skyldighet att hjälpas åt för att komma ur den. Pengar finns det gott om, förr eller senare, någonstans någon gång. Men det är lika meningslöst som smink. Kul, kanske. Jag blir till exempel mer imponerad av en man som är blodgivare, som betalar sin fackföreningsavgift utan knussel, som inte vill vara otrogen, som får mig att skratta och le, som promenerar eller cyklar till jobbet, än jag blir av en som har en miljonkronors bil, 40-rums villa, perfekta magmuskler, tänder eller frisyr. Inte så imponerad av en som försöker köpa min kärlek och tillit med dyra diamantprydda juveler, champagne, resor och meningslösa gåvor. Jag vill omge mig med människor som tror på människors lika värde, oavsett titel, yrke, pengar, utbildning. Vad man gör för att förbättra sin egen situation gör man oftast för sin egen skull, inte för andras. Det materiella gör varken en människa bättre eller sämre. Däremot handlingar, de som medvetet skadar andra, de personerna gör ett val att vara mindre värda an de som lever för att göra gott där de kan.
Tänk att du står framför två hus. I det ena huset bor 10 människor. Det andra huset är fyllt med 10 miljarder Euro. Du har ett val. Antingen sätter du eld på det hus där människorna bor, eller det med fyllt med pengar. Om du sätter eld på pengarna, släpps människorna fria att leva. Sätter du eld på människorna, blir pengarna dina. Ingen kommer någonsin att få veta hur du handlat, bara du. Vilket väljer du?
Jag skulle valt livet. För att alla är ovärderliga för någon. Dessutom hade jag inte kunnat leva med mord på mitt samvete. Jag vill ha människor i mitt liv som skulle välja som jag, livet. Inte sådana som medvetet skadar andra genom sina handlingar. Vill ha de som uppmuntrar, stöttar, hjälper och lyssnar. För så lite, kan ge så mycket. Och så mycket, ger så lite.

Den Gudomliga Veritas Caritas

Det var en gång en liten flicka som hette Veritas Caritas. Hon var den gladaste och lyckligaste varelse på denna jord, för hon visste ingenting annat än sanningens kärlek och därför var hon fri som en liten fågel fenix, fri att flyga vart på jorden hon ville, fri att skratta, fri att leva, fri att älska. Det enda hon såg i världen var det vackra och levande. I hennes värld fanns inga krig, inga sjukdomar, inget hat, ingen smärta, ingen ondska.
Men människorna var rädda för lilla Veritas, för i hennes närhet kunde de inte ljuga. De såg in i hennes vackra små stjärn ögon och sa precis som det var, varenda gång de samtalade med henne. Samvetet förtärde dem i hennes närhet, och skammen blev överväldigande.
Varför dödade du?
Varför var du otrogen?
Varför våldtog du?
Varför fuskade du?
Varför ljuger du?
Varför talar du illa om andra?
Varför misshandlade du?
Varför förskingrar du?
Varför är du girig?
Varför stjäl du?
Det var miljontals onda frågor som surrade i människornas inre, och de sökte sin flykt överallt. Så de började hata den lilla flickan. De hade ännu inte förstått att hon var deras egna sanna tankar, när de barriärerna hade skalats bort. Samvetet förtärde dem i Veritas närhet, och de kände skam. De kunde inte fly från sig själva när hon befann sig i deras närhet. Människorna visste inte var de skulle ta vägen längre. De försökte köpa hennes tystnad med guld, diamanter, obligationer och ädelstenar. Men hennes ljuva stämma kunde inte tystas. Det var en gudomlig melodi, som stod över allt det materiella. De hade ännu inte insett, att från sitt samvete kan man inte fly. Hon var erkännandet, hon var ärligheten, hon var livet. De avskydde henne mer och mer. De försökte förtrycka henne genom att spotta på henne, förtala henne, trycka ner henne. Men det gjorde henne bara starkare och mer fulländad, och dem svagare och svagare. Människorna bad till Gud, som var samvetet. Vad ska vi göra, frågade de. Vi kan inte leva med henne.’Döda henne’, sade Gud. Och människorna försökte döda den lilla flickan. Men det gick inte. För hon var ju ingen människa, hon var dem, i sin allra renaste form. Så de dödade varandra istället. Och det var först då, de blev fria. Det var först då de insåg sanningen om livet, att det är möjligt att ljuga för alla andra utom sig själv. Tillsammans dansade de i en gudomlig melodi, i kärlekens sanning att alla levande människor är ovärderligt älskade av någon. Alla var förlåtna, lyckliga och levande.