Stereotyper. Feminister är fula, bittra, arga och kan inte få orgasm. Vem i hela världen har bestämt det? Är det inte så att den som sa det, var det? Men nuförtiden ska allt vara så hemligt, oändligt och anonymt att man inte vet vem som säger vad, det bara sägs. Någon hittar på något, sen är det tydligen så. Oh, heliga enfald. Att vi är så lätta att luras. Vi lever i en tid där våra politiska åsikter ska hållas hemliga, trots det är så viktigt att ha en egen åsikt och vi får inte försöka påverka varandras fria individualitet för mycket. Är det bättre att ljuga och vara oärlig än att stå får det man tycker och tror på? Ibland verkar det nästan så, om man ska tro massmedia. Men det är kanske massmedia som ljuger. Undrar vad som skulle hända om alla människor i hela världen började att tala sanning. Intressant. Men människorna skulle kanske bli ledsna då. Advokaterna skulle bli utan arbete, rättegångar bli meningslösa. Alla skyldiga erkänner. Det går att ljuga för vems om helst, utom sig själv. Så det är lika bra att låta bli. Förhållande baserade på lögner blir rätt meningslösa.
Det verkar som om det bara är politikerna och makthavarna som vågar sätta ett ansikte bakom sina ideologier. Människorna, den hungriga och styrande massan, så stora men samtidigt så små, vi som inte har så mycket mer än vår rösträtt att slåss med, verkar vara så rädda. Rädda för varandra, rädda för konsekvenserna av våra handlingar, rädda för att vara för mycket, för lite, otillräckliga, okunniga, barnsliga, sjuka, svaga, utsatta, hånade, förlöjligade osv. Så vi gömmer oss bakom varandra, stjäl varandras ord och idéer, skriver anonymt, skyller ifrån oss, projicerar, anklagar, hittar på. Eller bara håller med, följer strömmen, ledarna, de starka. Förlöjligar och trycker ner varandra. Ibland brukar jag undra, hur långt kommer vi med det? Tänk om alla bara skulle sluta, och bara vara, duga precis som de är. Fina, verkliga, ärliga. Kanske just för att vi människor har svårt för att acceptera varandra utan skyddsbarriärer, utan avundsjuka, utan förtryck, utan okunnighet så är det så att några få med mycket makt styr nästan allt. Och samarbetet försvinner, vi blir inte mer än sandkorn med stora ord och stora drömmar om ett bättre liv.
Jag har ett visst medvetande om att pengar är viktigt. Men samtidigt precis lika oviktigt. En människa som förlorat alla sina älskade, tror du att han eller hon blir lyckligare av alla livsförsäkringspengarna? Ändå mördar folk för pengar. Stjäl, rånar, luras. Det är det som är så sorgligt. Det är inte pengarna som fördärvar sinnet, det är girigheten. Livet kan inte köpas. Så hela konsumeringshysterin är en bluff. Våra synder blir inte förlåtna för att vi har en massa miljoner på banken. Luften vi andas blir inte renare ju mer vi konsumerar, snarare tvärtom. Feministerna kanske inte får mer pengar, eftersom de eldar upp dem. Men å andra sidan kanske de blir det enda, första och unika parti i hela världen som inte kan köpas. Fria feminister, istället för giriga pengapolitiker. Moderaterna och högern verkar tro att rösterna kan köpas, om man ska tro nyhetssändningarna. Men det blev faktiskt inte så mycket bättre. Jag önskar att det fanns ett politiskt parti som kunde ge lycka och trygghet till människorna. Som prioriterar det som är verkligt i livet. Fast då behövs en ordentlig definition av vad som är verkligt, och verkligheten kan se olika ut för olika individer. För mig är det kunskap, hälsa, frihet, kärlek, jämställdhet, naturen och planeten Tellus. Men det är väl bara den egna individen som kan skapa en sådan tillvaro. Jag är ansvarig för mitt eget liv, mina handlingar och mitt välbefinnande. Jag väljer vad jag vill tro på och inte tro på, inte någon annan. För mig är det frihet.
Förstår inte varför alla hackar på feminism. Det är en vacker ideologi, att alla är lika värda och ska behandlas rättvist och med respekt. Det är det minsta och mest simpla som vi människor kan ge varandra, men ändå så oerhört värdefullt. Vi behöver inte klanka ner på varandra, eller göra oss själva och andra till objekt, det gäller både män och kvinnor. Vi behöver inte ta åt oss äran för andras idéer, utan kan istället lyfta fram den som kom upp med originalet. Vi kan lyssna och uppmuntra varandra med respekt och ärlighet, istället för med förlöjligande och lögner. Vi kan ge varandra utrymme att vara som vi är, annorlunda, likadana, smarta, dumma, fula, snygga utan att döma varandra för det yttre som faktiskt inte betyder så mycket. När du minns en människa som spelat en roll i ditt liv, minns du henne/honom då för utseendets skull, eller för hur de fick dig att känna, vad ni hade att prata om, det ni delade i samförstånd? Jag skulle tro det senare, men jag kan ju bara utgå från mig själv. Men världen är så enkelriktad. Vi fastnar så lätt i tron på att vår egen väg är den enda rätta, istället för att vara vidsynta och tänka utan för ramarna, samarbeta och hjälpa varandra till en bättre tillvaro.
Jag hatar att bli diskriminerad. Det handlar inte om pengarna, att jag ska ha lika lön för lika arbete. Det kan jag ordna om jag bara vill, genom att fortsätta göra mitt bästa, utbilda mig, fortsätta kämpa. Men jag avskyr att känna mig mindre värd för den jag är, att förväntas vara tyst och ta emot, stå vid sidan om och se hur andra som är mer handlingskraftiga än jag tar det jag har skapat och gör det till sitt. Då känner jag mig osäker och otillräcklig och får mig att tvivla på mig själv. När jag väl tar mod till mig till att säga ifrån, ja då blir jag förlöjligad och ännu mer nertryckt. Jag vill inte gå genom livet och ha den känslan. Alla bara tjatar om löner och lönediskriminering, trots att det är det som är enklast att förändra genom att helt enkelt jobba bättre istället för att hela tiden jämföra sig med andra. Pengar finns det gott om i vår värld, det är inte det som bestämmer vad vi är för människor trots att så många verkar hjärntvättade till att tro det. Det är känslan av att vara mindre värd som är den jobbiga, för jag tror att den får oss att tvivla på vår egen styrka, får oss att känna oss svaga och odugliga, hela tiden. Det är något som en människa, oavsett kön, bär med sig hela livet. Det är det som är de sorgliga konsekvenserna av förtryck, och det borde inte få finnas i världen.
De flesta intelligenta individerna har fattat att pengar inte kan köpa lycka. Se på djuren. De har inte några stålar och verkar trivas rätt bra på jorden ändå. De bara existerar. Så det här med lika löner börjar bli tjatigt. Faktiskt är det så att ingångslönerna för det mesta är de samma, det är löneutvecklingarna som inte är riktigt samma för män och kvinnor. Men ingen ska behöva känna sig förnedrad, dominerad och förtryckt för den de är. Feminister är inte fula, bittra och arga. Bara trötta, tror jag. Inte bara på lönediskriminering och förtryck från männen. Utan för att det är så lätt idag att få stora grupper av människor att känna sig ännu svagare och mindre värda. Det blir den barnsliga attityden ”Du gjorde något dumt mot mig, och nu ska göra något dumt mot dig”. Hur långt kommer vi med den inställningen, egentligen?
söndag 25 juli 2010
lördag 10 juli 2010
Min egen E=mc2
Det är inte olagligt att luras eller ljuga eller stjäla andras idéer. Ett vanligt förekommande fenomen. Ibland önskar jag att jag var mytoman, så att jag också kunde berätta historier som inte var sanna. Så att jag också kunde komma undan med vad som helst. Men jag kan inte ljuga, i alla fall inte när jag är i verkligheten, människa mot människa. Inte för mig själv, längre. Det kunde jag innan, för jag tyckte att vissa saker var jobbiga att prata om, vissa frågor ville jag inte svara på. Men det är ingen mening med det längre. Varför säga någonting som jag inte menar? Ibland måste man låtsas, gömma undan verkligheten. Annars kan människorna bli ledsna. Är det så svårt att hantera ett ärligt svar, är det lika bra att vara tyst, låta bli att ifrågasätta. Sen är det så, låter jag bli att fråga får jag heller aldrig veta. ’Vad ska vi göra åt det, tycker du’, är en vanlig fråga. Bättre att fråga ’Hur ska vi göra det’.
Att leva i en fantasivärld är en annan sak. Jag älskar sagor, historier, berättelser. Förvränga verkligheten en aning, så att den blir lite mer uthärdlig. Alla har sin egen uppfattning om tillvaron. Mytomaner tror på sig själva, det är det som gör dem så farliga. Omgivningen vet att de ljuger, men de vet det inte själva trots att de avslöjar sig själva gång på gång. Men mina historier är sanna nu, om än en aning överdrivna och förvridna och förskönade. Men det är ok, för de är mina.
Jag läste en kurs i engelska för några år sedan. Det var något av det bästa jag gjort, för läraren lärde mig att när jag skriver eller argumenterar för något så är det viktigt att se saker och ting från bägge sidor. För varje sida är så stark i sin egen tro på att de har rätt. Det är ett av de bästa sätten att undvika en konflikt, att ge och ta samtidigt, att kunna kompromissa, balansera varandras olikheter så att två fel blir ett rätt. Dessutom blev jag så glad när han betygsatte mina uppsatser så härligt ärligt. En av de bästa saker jag vet är att lära mig nya saker, så att jag vet hur jag ska hantera det som tidigare kändes ohanterbart.
Det fungerar på bägge hållen, sa någon till mig.
Filmer som får mig att må dåligt:
Requiem for a Dream
Tragisk film om knarkets mörka sidor. Men oerhört bra, det är som att ha huvudet under vattnet och simma uppåt, längta efter luft, bli befriad, vakna upp och se livet igen. Alla som tagit någon form av droger, borde se denna film. Eller som inte tagit något, och inte ska heller. Jag tycker inte om sådana filmer, som påminner mig om verkligheten. För varje gång, blir jag påmind om att verkligheten är värre och jag kan inte fly längre.
American History X
Hat föder mer hat, i alla dess former. Tror inte att något gott kan komma från våld, mord, rasism, misshandel, krig, våldtäkter, hot, beskyllningslekar, hat. Varför finns det sådana hemska saker? Och vad händer när det tar slut? Pappa sa ’This is hell’. Ibland tror jag på det, ibland inte. Det är så lätt att trycka ner andra varelser. Vi fängslar varandra i osäkerhetens bojor, går i grupp tillsammans och hatar, skyller på varandra, spottar. Allt för att slippa ta ansvar. Blir livet bättre av det? Ibland känns det som om människor bara pratar om varandra, allt det negativa, allt det som är fel, istället för att tala med varandra. Kommunicera, lyssna, förstå, ta ansvar. Det vill jag. Jag vill inte lyssna på folk som bara pratar elakt om andra. För det enda det säger mig är att när jag inte är där, kommer de att prata elakt om mig också. Låt dem. Det är deras förlust. Att inte ständigt behöva bekräftelse, att inte behöva bry mig om vad de säger om mig bakom min rygg, vare sig det är positivt eller negativt är en befrielse. Men vi som inte vill prata skit om varandra, eller skvallra, eller trycka ner andra, eller prata om våra bedrifter och pengar, vad ska vi prata om? Jag tycker att verkligheten verkar hemsk. Kanske är det bättre att leva i en låtsasvärld, drömvärld. Som att vara liten, då sagorna var sagor, och de stora och trygga kunde jaga bort monstren.
Lilja 4-ever
Får mig också att må dåligt, gråter, äcklas. Av alla de som knullar utan att bry sig. Jag vet hur det är. Borde göra intervjuer med torskar, våldtäktsmän och fråga vad det är för mening. Hur känns det att knulla någon som bara gråter och säger ’Nej’? Män är så fysiskt starka, det är svårt att värja sig. Särskilt om det håller fast en med sina jävla biceps. Eller håller handen för munnen på en så att man inte får luft. Kan tänka mig att de är ännu värre om de är flera stycken. Varför blir människor så kaxiga i grupp, men så rädda ensamma?
Monster
Alla drömmer om kärlek, att vara omtyckt, om ett bättre liv. Att var älskad för den man är, allt det onda man gjort glöms bort. Att vara fri från det förflutna. Utan alkohol, pengar, sex, våld, hot eller droger. Ont föder ont. Jag tror inte på gud längre, eller jesus och syndernas förlåtelse. Jag tror att det är först när en människa slutar stjäla, ljuga, hota, mörda, slåss, mobba, trycka ner andra, det är först då han eller hon är befriad. I botten av helvetet finns en spegel. Så kan vi sitta där, fängslade för evigt och drömma om befrielse från våra samveten, nakna, sanna och älska och hata ingen annan än oss själva. Drömma om att spegeln ska krossas och glassplitter befria oss, så att vi slipper se det fula. Tänker på stackars Gollum, som bara ville bli befriad. Sen kan jag inte hjälpa att undra, vilken jordisk makt har gåvan att bestämma vad som är ont och gott? Kan inte förändra någon annan, bara sig själv. Oavsett hur snygg man är, så finns det alltid någon som är snyggare. Hur stark man än är, så finns det alltid någon som är starkare. Hur god man än är, så finns det alltid någon som är godare. Hur tuff man än är, så finns det alltid någon som är tuffare. Det enda som är säkert är att vi åldras och dör. Min personliga uppfattning är att livet är för kort för att slösas bort i hatets, rädslans och våldets djupa hav. För då tar lidandet aldrig slut.
Den Gröna Milen
Denna film för mig att må dåligt och bra på samma gång. Sanningen gör mer ont än lögnen. Verkligheten är värre. Antar att alla är fria att tolka som de vill. Vad händer när ögonen öppnas, och den skyddande bubblan spricker? Är det så i verkliga livet också, att alla måste hitta en syndabock, någon att skylla på, det måste vara någon annans fel alltid? Att vakna upp, och inse att det går att ljuga för alla andra utom sig själv. Tänk på de stackare som inte kan ljuga mer. Jag kan ljuga, men inte bra. Blir påkommen direkt. Så det är lika bra att tala sanning, även med mig själv, även om det är smärtsamt.
Nu har jag väckt för många dåliga minnen med filmer som får mig att må dåligt. Ska skriva om de som får mig att må bra.
Möt Joe Black
Tycker om budskapet i denna film, antar att det tolkas som tolkas vill. Kärleken är blind, och finns i alla möjliga olika former. Ingen vet vad som händer efter döden, men alla lever för att ta reda på det. Jordliga tillgångar är inte det viktigaste. Varför kämpar vi då så hårt efter pengar, karriär och mer? Jag skulle inte byta någon jag älskar mot 40 biljoner dollar. Inte något liv över huvud taget. Pengar finns det så mycket av, men inte liv. Och alla är unika, älskade av någon, alla är ovärderliga för någon. Jag är inte så imponerad av män eller kvinnor med mycket pengar, fina bilar, båtar, bla bla bla. Orkar inte lyssna när de pratar om sina villor, lyxsemestrar, miljoner. Men jag är imponerad av människor som är fulla av kärlek och ärliga och snälla. Som lyssnar och ställer intressanta frågor. Som skrattar med mig, inte åt mig. Som kan kramas, hålla händer, våga vara sig själva. Som vågar donera blod när det behövs. Inte de som skriker och bråkar och slåss. Jag imponeras av de som vågar gråta när de är ledsna. Och som kan känna och relatera. Jag försöker låta bli att fråga folk vad de jobbar med. Men frågan kommer alltid upp för eller senare. Som om vad man jobbar med definierar vem man är. Jag vill inte jobba med datorer eller försäljning. Det gör mig bitter och olycklig. Förstör min kropp och mina ögon. Mitt drömyrke skulle vara att lära människor älska sig själva, precis som de är. Men det finns nog inget sådant arbete. Lära ut onanitekniker. Det skulle vara något. Helst i grupp också. Hellre det än att lära ut religiös rappakalja. Prästerna predikar om gud. Tror inte på det längre. Tror mer på respekt för verkligheten, nuet, det som är.
Love Actually
Jag tycker om kärlek i alla dess former. ’The agonizing torture of being in love’ Eller något sådant. Jag vet hur det känns. Det är det som är underbart. Även om inte allt är lika rosenrött som det var i första början, så vet jag hur det känns att sätta någon annans lycka före sin egen, att oroa sig, att vara ledsen, att sakna, att såra och bli sårad, att vara svartsjuk, att söka, att glädjas, att längta, att skratta, att komma, inte kunna ljuga. . Det är skönt att ha upplevt det en gång, för då kan jag inte lura mig själv igen och igen och igen, inte längre. Det gick ett tag, men inte längre.
Kan du vissla Johanna
Min familj har tröttna på mig för att jag alltid vill tita på denna film på julafton. Den värmer mitt hjärta, det är därför jag vill se den. Får rysningar av det ständiga sökandet efter vänskap, kärlek, och samhörighet. Alla behöver vi varandra, någon gång.
Billy Elliot
När Billy dansar, stannar världen. Så känns det. Dansa bort smärta med lätta fötter. Våga vara som du är, det är modigt. Längtan och saknad efter den som skänkte dig livet är en stark kraft. Kärlek är som energi. Den kan inte förstöras, bara omvandlas i en annan form. Så fortsätter livet, i en oändlighet. Jag hittar på min egen formel för kärlek. Einsteins E=mc2 blir E är för Evigheten, m är för massa (alltså kroppen då) och c är för caritas (ovärderlig kärlek). Så skapas liv. Två måste man ju vara. De kommer när man inte vill, och kommer inte när man vill. Hoppas på att livet skapas av kärlek, men ibland blir det på andra sätt.
Det som får mig att må bra
Att krama min mamma
Att hålla en baby i famnen, och se den skratta och le mot mig
Att någon lagar middag till mig
Att glädja någon
Rättvisa
Mjuka melodier
Att hjälpa
Samarbete
Lösningar på problem
Att ta ansvar
Förlåtelse
Solnedgångar
Träd
Sommarregn
Att säga ifrån
Regnbågar
Morgondagg
Moln
Förståelse
Min mamma och min pappa är den bästa komplimangen jag någonsin fick. Det ska det stå på min gravsten. Eller formeln för oändlig, ovärderlig kärlek.
Att leva i en fantasivärld är en annan sak. Jag älskar sagor, historier, berättelser. Förvränga verkligheten en aning, så att den blir lite mer uthärdlig. Alla har sin egen uppfattning om tillvaron. Mytomaner tror på sig själva, det är det som gör dem så farliga. Omgivningen vet att de ljuger, men de vet det inte själva trots att de avslöjar sig själva gång på gång. Men mina historier är sanna nu, om än en aning överdrivna och förvridna och förskönade. Men det är ok, för de är mina.
Jag läste en kurs i engelska för några år sedan. Det var något av det bästa jag gjort, för läraren lärde mig att när jag skriver eller argumenterar för något så är det viktigt att se saker och ting från bägge sidor. För varje sida är så stark i sin egen tro på att de har rätt. Det är ett av de bästa sätten att undvika en konflikt, att ge och ta samtidigt, att kunna kompromissa, balansera varandras olikheter så att två fel blir ett rätt. Dessutom blev jag så glad när han betygsatte mina uppsatser så härligt ärligt. En av de bästa saker jag vet är att lära mig nya saker, så att jag vet hur jag ska hantera det som tidigare kändes ohanterbart.
Det fungerar på bägge hållen, sa någon till mig.
Filmer som får mig att må dåligt:
Requiem for a Dream
Tragisk film om knarkets mörka sidor. Men oerhört bra, det är som att ha huvudet under vattnet och simma uppåt, längta efter luft, bli befriad, vakna upp och se livet igen. Alla som tagit någon form av droger, borde se denna film. Eller som inte tagit något, och inte ska heller. Jag tycker inte om sådana filmer, som påminner mig om verkligheten. För varje gång, blir jag påmind om att verkligheten är värre och jag kan inte fly längre.
American History X
Hat föder mer hat, i alla dess former. Tror inte att något gott kan komma från våld, mord, rasism, misshandel, krig, våldtäkter, hot, beskyllningslekar, hat. Varför finns det sådana hemska saker? Och vad händer när det tar slut? Pappa sa ’This is hell’. Ibland tror jag på det, ibland inte. Det är så lätt att trycka ner andra varelser. Vi fängslar varandra i osäkerhetens bojor, går i grupp tillsammans och hatar, skyller på varandra, spottar. Allt för att slippa ta ansvar. Blir livet bättre av det? Ibland känns det som om människor bara pratar om varandra, allt det negativa, allt det som är fel, istället för att tala med varandra. Kommunicera, lyssna, förstå, ta ansvar. Det vill jag. Jag vill inte lyssna på folk som bara pratar elakt om andra. För det enda det säger mig är att när jag inte är där, kommer de att prata elakt om mig också. Låt dem. Det är deras förlust. Att inte ständigt behöva bekräftelse, att inte behöva bry mig om vad de säger om mig bakom min rygg, vare sig det är positivt eller negativt är en befrielse. Men vi som inte vill prata skit om varandra, eller skvallra, eller trycka ner andra, eller prata om våra bedrifter och pengar, vad ska vi prata om? Jag tycker att verkligheten verkar hemsk. Kanske är det bättre att leva i en låtsasvärld, drömvärld. Som att vara liten, då sagorna var sagor, och de stora och trygga kunde jaga bort monstren.
Lilja 4-ever
Får mig också att må dåligt, gråter, äcklas. Av alla de som knullar utan att bry sig. Jag vet hur det är. Borde göra intervjuer med torskar, våldtäktsmän och fråga vad det är för mening. Hur känns det att knulla någon som bara gråter och säger ’Nej’? Män är så fysiskt starka, det är svårt att värja sig. Särskilt om det håller fast en med sina jävla biceps. Eller håller handen för munnen på en så att man inte får luft. Kan tänka mig att de är ännu värre om de är flera stycken. Varför blir människor så kaxiga i grupp, men så rädda ensamma?
Monster
Alla drömmer om kärlek, att vara omtyckt, om ett bättre liv. Att var älskad för den man är, allt det onda man gjort glöms bort. Att vara fri från det förflutna. Utan alkohol, pengar, sex, våld, hot eller droger. Ont föder ont. Jag tror inte på gud längre, eller jesus och syndernas förlåtelse. Jag tror att det är först när en människa slutar stjäla, ljuga, hota, mörda, slåss, mobba, trycka ner andra, det är först då han eller hon är befriad. I botten av helvetet finns en spegel. Så kan vi sitta där, fängslade för evigt och drömma om befrielse från våra samveten, nakna, sanna och älska och hata ingen annan än oss själva. Drömma om att spegeln ska krossas och glassplitter befria oss, så att vi slipper se det fula. Tänker på stackars Gollum, som bara ville bli befriad. Sen kan jag inte hjälpa att undra, vilken jordisk makt har gåvan att bestämma vad som är ont och gott? Kan inte förändra någon annan, bara sig själv. Oavsett hur snygg man är, så finns det alltid någon som är snyggare. Hur stark man än är, så finns det alltid någon som är starkare. Hur god man än är, så finns det alltid någon som är godare. Hur tuff man än är, så finns det alltid någon som är tuffare. Det enda som är säkert är att vi åldras och dör. Min personliga uppfattning är att livet är för kort för att slösas bort i hatets, rädslans och våldets djupa hav. För då tar lidandet aldrig slut.
Den Gröna Milen
Denna film för mig att må dåligt och bra på samma gång. Sanningen gör mer ont än lögnen. Verkligheten är värre. Antar att alla är fria att tolka som de vill. Vad händer när ögonen öppnas, och den skyddande bubblan spricker? Är det så i verkliga livet också, att alla måste hitta en syndabock, någon att skylla på, det måste vara någon annans fel alltid? Att vakna upp, och inse att det går att ljuga för alla andra utom sig själv. Tänk på de stackare som inte kan ljuga mer. Jag kan ljuga, men inte bra. Blir påkommen direkt. Så det är lika bra att tala sanning, även med mig själv, även om det är smärtsamt.
Nu har jag väckt för många dåliga minnen med filmer som får mig att må dåligt. Ska skriva om de som får mig att må bra.
Möt Joe Black
Tycker om budskapet i denna film, antar att det tolkas som tolkas vill. Kärleken är blind, och finns i alla möjliga olika former. Ingen vet vad som händer efter döden, men alla lever för att ta reda på det. Jordliga tillgångar är inte det viktigaste. Varför kämpar vi då så hårt efter pengar, karriär och mer? Jag skulle inte byta någon jag älskar mot 40 biljoner dollar. Inte något liv över huvud taget. Pengar finns det så mycket av, men inte liv. Och alla är unika, älskade av någon, alla är ovärderliga för någon. Jag är inte så imponerad av män eller kvinnor med mycket pengar, fina bilar, båtar, bla bla bla. Orkar inte lyssna när de pratar om sina villor, lyxsemestrar, miljoner. Men jag är imponerad av människor som är fulla av kärlek och ärliga och snälla. Som lyssnar och ställer intressanta frågor. Som skrattar med mig, inte åt mig. Som kan kramas, hålla händer, våga vara sig själva. Som vågar donera blod när det behövs. Inte de som skriker och bråkar och slåss. Jag imponeras av de som vågar gråta när de är ledsna. Och som kan känna och relatera. Jag försöker låta bli att fråga folk vad de jobbar med. Men frågan kommer alltid upp för eller senare. Som om vad man jobbar med definierar vem man är. Jag vill inte jobba med datorer eller försäljning. Det gör mig bitter och olycklig. Förstör min kropp och mina ögon. Mitt drömyrke skulle vara att lära människor älska sig själva, precis som de är. Men det finns nog inget sådant arbete. Lära ut onanitekniker. Det skulle vara något. Helst i grupp också. Hellre det än att lära ut religiös rappakalja. Prästerna predikar om gud. Tror inte på det längre. Tror mer på respekt för verkligheten, nuet, det som är.
Love Actually
Jag tycker om kärlek i alla dess former. ’The agonizing torture of being in love’ Eller något sådant. Jag vet hur det känns. Det är det som är underbart. Även om inte allt är lika rosenrött som det var i första början, så vet jag hur det känns att sätta någon annans lycka före sin egen, att oroa sig, att vara ledsen, att sakna, att såra och bli sårad, att vara svartsjuk, att söka, att glädjas, att längta, att skratta, att komma, inte kunna ljuga. . Det är skönt att ha upplevt det en gång, för då kan jag inte lura mig själv igen och igen och igen, inte längre. Det gick ett tag, men inte längre.
Kan du vissla Johanna
Min familj har tröttna på mig för att jag alltid vill tita på denna film på julafton. Den värmer mitt hjärta, det är därför jag vill se den. Får rysningar av det ständiga sökandet efter vänskap, kärlek, och samhörighet. Alla behöver vi varandra, någon gång.
Billy Elliot
När Billy dansar, stannar världen. Så känns det. Dansa bort smärta med lätta fötter. Våga vara som du är, det är modigt. Längtan och saknad efter den som skänkte dig livet är en stark kraft. Kärlek är som energi. Den kan inte förstöras, bara omvandlas i en annan form. Så fortsätter livet, i en oändlighet. Jag hittar på min egen formel för kärlek. Einsteins E=mc2 blir E är för Evigheten, m är för massa (alltså kroppen då) och c är för caritas (ovärderlig kärlek). Så skapas liv. Två måste man ju vara. De kommer när man inte vill, och kommer inte när man vill. Hoppas på att livet skapas av kärlek, men ibland blir det på andra sätt.
Det som får mig att må bra
Att krama min mamma
Att hålla en baby i famnen, och se den skratta och le mot mig
Att någon lagar middag till mig
Att glädja någon
Rättvisa
Mjuka melodier
Att hjälpa
Samarbete
Lösningar på problem
Att ta ansvar
Förlåtelse
Solnedgångar
Träd
Sommarregn
Att säga ifrån
Regnbågar
Morgondagg
Moln
Förståelse
Min mamma och min pappa är den bästa komplimangen jag någonsin fick. Det ska det stå på min gravsten. Eller formeln för oändlig, ovärderlig kärlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)